Lantisen på Stureplan

Gårdagen var spännande på flera vis.
Jag träffade två av mina favvo-killar atm. Kex och Musikalpojken.
Kex fick mig att göra en läskig resa hela vägen till Östermalm och Stureplan. Men helt klart värt det då han som vanligt levererade skämt och godstämmning som fick mig att le långt ut på Gröna Linjen.
Ja, för Gröna Linjen var nästa anhalt. Ända ut till Brommaplan och där, hör och häpna, fick jag åka buss!
På bussen träffade jag en trevlig dam som förklarade att det stället som jag skulle kliva av på inte alls var bästa stället att kliva av på utan jag borde kliva av med henne så skulle hon visa bästa vägen.
Så det gjorde jag. Det var inte bästa vägen. Det var en jävla treck igenom snö och kyla.
Jag kom iaf fram till målet och lämnade fina pannacottor till Musikalpojken. Han blev så glad så glad och skällde bara ut mig lite för att jag hade panikat kvällen innan.
Jag ska försöka sluta panika och lyssna på magen. Jag har lovat nu.
Sen letade jag efter en pastamaskin men hittade ingen. Hittade en sjukt trevlig kille på Åhlens dock, så helt waste of time var det icke!
Sen skulle jag försöka ta mig tillbaka... Det var lika svårt som att ta sig dit!
Men som tur var träffade jag en kurd som visade vägen och dessutom berättade om hur han och hans familj hade firat en svensk jul iår. Trevligt trevligt!
Väl inhyst på tunnelbanan igen andades jag ut. Drack kaffe och kände att taxi skulle kunna vara världens bästa uppfinning.
Jag spenderade sedan kvällen med att spela in en massa fula videoklipp med mig och grannen dansandes till våra favvolåtar. Dom är som tur är raderade nu! Det var inte helt smickrande....
Sen sov jag. En stund iaf.
Vaknade sjukt tidigt av att jag frös om fötterna och kunde inte somna om.
Så jag tog på mig tofflor under täcket och tvångslyssnade på musik. Det hjälpte inte.
Kände mig skitdålig och bestämde mig för att ta ett bad för att försöka friskna till.
Det hjälpte lite, men energinivån var sjukt låg och vet ni? Jag ligger fortfarande i sängen!
Men snart kommer Ma och ska försöka locka ut mig så det händer något vettigt idag också.
Känns inte som att det kommer hända men man kan ju hoppas.

Grattis på 25års dagen till världens finaste vän, kvinna, mamma och person!

Jag hoppas dagen blir så full med kärlek som du förtjänar och så ses vi snart och "gör Sthlm".

Love u babe!

Jag har varit jävligt tacksam å det senaste.
Tror att jag fortsätter med det. Men nu är jag mest tacksam mot mig själv.
Mig själv och min talang för skådespeleri!
Vad hade jag gjort utan den!? Antagligen varit mer see-through än jag är nu.
Jag känner mig komplicerad. Brukar inte vara så komplicerad.
Men om sanningen ska fram så är jag nervös och det gör mig komplicerad.
Det känns viktigt på något vis och det gör mig rädd. Så brukar det absolut inte vara!
Trots att jag försöker vara som jag varit tidigare så håller det inte. Inte alls faktiskt.
Bita i det sura äpplet?

Efter lite över tre månader i Kairo så kom idag min favvo-moster hem (sorry ni andra, älskar er med, men Pyret är speciell!).
Jag har saknat henne massor! Hon är en av de människor som gett mig mest värdefulla råd, lyssnat bäst och förstått mig när ingen annan tyckts göra det. Hon är fantastisk helt enkelt.
Men också väldigt... Unik?
Ett exempel på detta är att hon bland en massa annat jox tagit med sig 25 meter ljusslinga i kulörta färger hem. Hon är dessutom otroligt stolt över den och det faktum att den kan blinka i diverse olika kombinationer.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag skrattade tills jag grät istället.
Nu är det mörkt ute och dags för etapp två i dagens planering!

Efter ett försenat tåg, frusna tår och massa extra stopp är jag nu hemma i min säng igen.
Det är tyst och tomt och såååå skönt!

Jag verkligen älskar min familj, men i stora doser blir jag helt matt.
Ja, nu blir det nog inte att vi ses förren nästa år! *höhöhö* Roligt...

Eftersom att morgondagen är en riktig fixardag så borde jag sova tidigt. Om inte annat för att det då snabbare blir imorgon. Lite som man tänkte när man var liten och väntade på sin födelsedag eller julafton eller liknande.
Problemet nu är att jag lärt mig tänka mer än jag gjorde då och tankarna vill inte lyssna när jag säger åt dom att dom ska vara tysta så jag får sov-ro.

Någonting annat som inte har med någonting alls att göra men som jag reflekterade över nu är att jag älskar att göra nya ord. Alltså att sätta ihop existerande ord till ord som jag tycker är mer användbara.
Lättroad? Mjoo.

Känner mig verkligen som en tonåring som har tunnelseende och bara kan tänka på en sak.
Inte världens charmigaste egenskap och inte super efterlängtat.
Why do you do this to me!?
Är verkligen inte så intressant just nu. Välj ett samtalsämne och jag styr ändå in det på samma sak som jag gjort nu i två veckor. Att jag inte tröttnar!?
Och det är inte som att jag inte försökt tänka på annat! Jo jo, jag har verkligen lagt ner möda och ansträngning på det!
Tydligen är det menningen att jag ska vara enkelspårig just nu...

De flesta som känner mig vet att jag har ungefär lika mycket tålamod som en trotsig 6åring.
Detta leder oftast till att jag tröttnar ganska fort på saker och ting.
Därför läser jag böcker fort, springer hellre än går, gör måsten direkt och följer inte serier.
Så nu när jag hittat något som jag faktiskt lyckats följa OCH som jag tycker är roligt är jag inte bara stolt, utan jag är extremt stolt! Detta har jag firat med att bli nr 1 fan till upphovsmannen. Smart drag! Och tur att jag var först, annars hade jag haft vissa problem. Nr 2 eller 57 låter liksom inte lika bra.
However. Nu är ni nyfikna på vad det är jag hittat, right?
Det är en blogg! Eller ok, först hittade jag komikern, sen hittade jag bloggen, men det går lite hand i hand.
Så ska ni följa ett av mina råd, följ detta; Läs hans blogg!
Ni hittar den här;

Juldagen har nästan blivit lika tvångsartad och uppschjosad som Nyårsafton.
Eller, inte uppschjosad kanske, för man ska helst inte vara fräsch, utan lite övergödd efter matkoman på Julafton och allmänt trött efter den stress som hela december bygger upp inför den här helgen.
Lika självklart som att alla svenskar kollar på Kalle Anka på Julafton har det nu blivit att alla svenskar ska ut och köa till valfri nattklubb på Juldagen.
Många köper biljetter långt i förväg för att slippa frostskadarkyla och nästan lika viktigt som glittret i granen dagen innan blir shotsen i baren dagen efter.
Det är nästan skandal om man inte är ångestberusad vid tiden som jag skriver det här.

Jag vet inte om det är jag som blivit vuxen (läs gammal) eller om jag bara helt enkelt utvecklat min agorafobi nu, men jag kände verkligen ingen press att ta mig tillbaka till stan för den här traditionen.

Visst är jag rastlös och sällskapssjuk just nu. Men allt jag behöver tänka på är en nattklubb så trång att drinken du precis köpt inte får plats din hand utan istället placerar sig över halva dig och hela personen som är ofrivilligt upptryckt mot dig. Ett dansgolv där vinglande, svajande folkhav är den nya versionen av dans.
Och sist men inte minst; Alla redan tidigt överförfriskade män som oavsett hur mycket man dricker är fullare, odrägligare och vidrigare en man själv är.

Min bild av Juldagen är inte charmig. Så ocharmig faktiskt att jag hellre gömmer mig i pappas gästsäng och bloggar. Ändå känns det tungt att erkänna. Det är som att ungdomen i mig vuxit upp alldeles för snabbt och jag funderar starkt på att tvinga mig själv att återuppta dåliga tonårsvanor i ren protest.
Men samtidigt är jag lite stolt.
Jag kommer vakna imorgon och allt kommer vara som det var idag. Fantastiskt!

Trots att jag inte supit skallen i bitar kommer jag se tillbaka på julen 2010 med varma känslor. Och känner jag för att faktiskt gå ut imorgon; då finns hela Sthlm kvar där för mina fötter!
Men innan dess ska jag umgås lite till med min negligerade familj, äta lite mer julgodis och kittlas med mina syskon.
Min familj får en ordentlig helg om året - Mina vänner, staden och utelivet får mig resten.
Hela det här inlägget och hela min förhållning till allt det här är minst sagt ambivalent.
Men jag kommer sova gott inatt.

Efter att ha firat jul med mammas sida av släkten kan jag nu rapportera att jag fått två morgonrockar.
Det kanske väger upp för den andra saken jag önskade mig iår och alltså är ställningen nu två två.
Perfekt!

Yes, nu är julkalendern slut och det är dags att återgå till det "normala".
Just nu ligger jag i gästsängen hemma hos pappa och tänker på den sista månaden, året som gått, alla mina känslostormar, vänner, snön, framtiden och en hel massa annat som känns relevant.
Jag önskade mig två saker i julklapp. Tålamod och en morgonrock.
Jag fick en morgonrock. Är sjukt glad! En av två är grymt bra jobbat!
Och ska jag vara helt ärlig så trodde jag nog inte att någon skulle kunna ge mig tålamod. Det går lite emot allt som är jag.
Förutom allt det där så tänker jag berätta en sak som är helt sann;

Ja, jag bloggar ju i min julkalendersblogg atm.
Kul eftersom att själva konceptet är ganska roligt, men inläggen är ju ganska begränsade.
Det handlar ju bara om dejterna och killarna.
Så jag måste erkänna att jag saknar min "riktiga" blogg lite. Iaf nu när jag har några minuter över.
I och med alla dessa nya möten så händer det ju massor i mitt liv, eller inte bara i och med det, utan kanske snarare plus det. Och att inte skriva ner det är ganska svårt.
Samtidigt som det kanske är bra att inte vara förhastad för en gångs skull...
Alla dessa om, kansken och vet ejs. Som vanligt!
Bara två dejter kvar dock, sen är det back to normal. Eller så normalt som mitt liv nu kan vara.
Satt och reflekterade över det när jag var på väg hem igår natt. Normalt för mig är att inte följa några rutiner eller linjer typ. Det kanske kan bli ett bra nyårslöfte... ;)

Som ni vet så har jag nu inlett projekt julkalender och det tillsammans med jobb och vanligt socialt liv tar en hel del tid.
Så den här bloggen kommer ta lite jullov, och istället kommer ni kunna följa julkalendern på