Anekdot 3.
Det här är historien om hur jag träffade världens finaste roligaste sötaste T.
Ni vet, han som lärde mig;
Ni vet, han som lärde mig;
"Have you heard about the magic tractor?
It turned into a field."
It turned into a field."
Ett av de tre skämt jag faktiskt kommer ihåg.
Det hela var faktiskt väldigt random.
Det hela var faktiskt väldigt random.
Jag hade nästan precis anlänt till Ibiza för att styra upp kaoset på ett hotell där.
Dagarna flöt på i extrem värme och en kväll när jag kommer upp till hotellet efter vår siesta så möts jag av en halvt panikslagen hotelldirektör.
Vad jag förstår så är det någon som ska filma någonting och jag måste ringa min chef och hej och hå och jisses vilket kaos. Jag förstod aldrig kaos delen, men gick iaf direkt ner till dj båset för att kolla vad som hände.
Denna kväll skulle inte vi stå för showen utan Fake That var schemalagda, och det var därför det var ett filmteam på plats.
Två killar från LivingTV följde med gruppen för att göra ett inslag till tv-programmet Ibiza.
Jag gjorde vad jag skulle, meddelade mina chefer, medlade mellan parterna, skrev på papper, informerade publiken osv.
Sen begav jag mig till kontoret för att få lite pappersarbete undanstökat.
När jag sitter där så kommer en av filmkillarna upp och letar efter mig. Sätter sig ner, och jag antar att han har något mer att säga om produktionen eller liknande. Men istället börjar han fråga ut mig om hur länge jag varit på Ibiza, var jag kommer ifrån osv osv.
Det hela slutar med att han erbjuder sig att visa mig sina "guldkorn" på ön. Jag får hans telefonnr och kort, men har ingen avsikt att höra av mig.
Missförstå mig inte! Han var söt! Grymt söt, charmig och rolig. Men jag var helt bestämd med att jag skulle låta arbete gå före allt annat denna sommar!
Sen var det inget mer med det. Vi avslutade kvällen, tog ett glas på Zebra och gick sen hem och la oss.
Jag vet inte hur lång tid det gick... Kanske en vecka eller två... Men så hade jag en riktigt riktigt dålig dag!
Ni vet en sån där dag när sminket rinner extra mycket i värmen, ljudutrustnigen fuckar upp sig, koreografin är som bortblåst i huvudet och man blandar ihop holländska och tyska.
Halvt död och på dåligt humör stupar jag i säng och bestämmer mig för att sos-sms:a någon jag tycker om för att muntra upp mig.
Så jag skriver helt enkelt: The first person to get me to laugh will get a price!
Och tror att jag skickar det till en av mina bästa killkompisar på Mallorca.
Dessvärre så har jag lyckats skicka det till honom! Filmaren alltså!
Tillbaka får jag skämtet om traktorn. Sen ringer telefonen.
Gissa hur många gånger jag svor innan jag svarade! Pinsamt!
Men svarade gjorde jag iaf.
Han frågade om jag skrattade än, och vad kunde jag annat göra!?
Så frågade han om priset... Helt ställd frågade jag vad han ville ha.
Svaret blev: En date.
Jag skrattade ännu mer! Men sen tänkte jag; Varför inte!?
Så vi bestämde att han skulle hämta upp mig efter jobbet två dagar senare.
Denna tid och datum blev ändrat tre gånger innan vi faktiskt sågs. Dels pga avhoppade medlemmar i Fake That (dom hade en fist fight samma kväll som vi först träffades...) men även pga att jag fick jobba över osv.
Men så var kvällen äntligen där.
Jag vet inte varför, men jag var grymt nervös!
Visste inte vart vi skulle eller vad vi skulle göra egentligen så det var ganska svårt att bestämma sig för vad man skulle ha på sig...
Tillslut bestämde jag mig iaf för högklackade sandaler och klänning.
Tur var väl det! För när han kommer (charmigare än vad jag mindes..) så berättar han att vi ska på modevisning och cocktailparty på en av de hetaste restaurangerna på Ibiza.
Paniken återkom! Kul att gå på en dejt omgiven av modeller!!
Men den höll inte i sig länge... Så fort vi hade satt oss i bilen började vi skratta. Och det höll i sig ända tills vi återvände till min lägenhet vid fem på morgonen efter...
Jag önskar att jag kunde säg att vi kysstes vid dörren och han sa att han skulle ringa mig...
Men så oskyldigt var det inte...
En fantastisk kväll avslutades med fantastisk sex och efter ett par timmar vaknade jag upp på en sjukt söt killes arm.
Då återstod bara att sparka ut honom eftersom att jag redan var på väg att bli sen till jobbet!
Efter det spenderade vi all gemensam ledig tid tillsammans. Han bytte lediga dagar och jag tokstressade från jobbet.
Jag blev kär, inte bara i honom utan även i Ibiza, som vi utforskade till max.
Dock visste vi att han en och en halv månad efter att vi hade träffats skulle åka tillbaka till London. Underbart skulle bli kort.
Vad vi inte räknat med dock var att jag skulle bli förflyttad tillbaka till Mallorca efter bara en månad...
Trots att det gått så kort tid så var det sjukt jobbigt att åka. Han vinkade av mig i hamnen och jag grät floder (känslomänniska som jag är...)
Det vi dock visste var att jag efter avslutad säsong faktiskt hade planerat att flytta till London.
Och det var bara två och en halv månad kvar tills dess.
Naturligtvis skulle vi ses igen då!
No strings! Kram, hej, ha det bra!
Och telefonsamtal hela nätterna...
Efter en månad på Mallorca står T i entrén på mitt hotell.
En vecka av lycka följer.
Sen är det dags för honom att åka och jobba i Scotland.
Ännu mer telefonsamtal.
Säsongen tar slut.
Jag flyger hem till Sverige. Han är i London.
Jag flyttar till London. Han är på besök hemma på Nord Irland.
Jag är kvar i London. Han blir kallad på jobb på Nordsjön.
Jag åker hem till Sverige. Han åker hem till London.
Kort sagt så har vi inte varit på samma ställe under en längre period sedan dess.
Vi kom ganska snabbt fram till att det hela inte kommer funka. Eller jag gjorde det.
Han ville inte hålla med först, men efter diskussioner och dividerande så insåg vi väl båda att vi just nu är för fokuserade på våra egna liv. Vilket i sig inte är fel!
Trots detta så hoppas jag att vi någon gång i framtiden kanske kan befinna oss på samma plats på jorden under så pass lång tid att vi faktiskt kan se om det finns någonting kvar mellan oss.
Han är en av de finaste, sjukaste, roligaste, sötaste, ambitiösaste, duktigaste, smartaste människor jag någonsin träffat. Och än idag, två år senare, får han fjärilar att flyga runt i min mage.
Dagarna flöt på i extrem värme och en kväll när jag kommer upp till hotellet efter vår siesta så möts jag av en halvt panikslagen hotelldirektör.
Vad jag förstår så är det någon som ska filma någonting och jag måste ringa min chef och hej och hå och jisses vilket kaos. Jag förstod aldrig kaos delen, men gick iaf direkt ner till dj båset för att kolla vad som hände.
Denna kväll skulle inte vi stå för showen utan Fake That var schemalagda, och det var därför det var ett filmteam på plats.
Två killar från LivingTV följde med gruppen för att göra ett inslag till tv-programmet Ibiza.
Jag gjorde vad jag skulle, meddelade mina chefer, medlade mellan parterna, skrev på papper, informerade publiken osv.
Sen begav jag mig till kontoret för att få lite pappersarbete undanstökat.
När jag sitter där så kommer en av filmkillarna upp och letar efter mig. Sätter sig ner, och jag antar att han har något mer att säga om produktionen eller liknande. Men istället börjar han fråga ut mig om hur länge jag varit på Ibiza, var jag kommer ifrån osv osv.
Det hela slutar med att han erbjuder sig att visa mig sina "guldkorn" på ön. Jag får hans telefonnr och kort, men har ingen avsikt att höra av mig.
Missförstå mig inte! Han var söt! Grymt söt, charmig och rolig. Men jag var helt bestämd med att jag skulle låta arbete gå före allt annat denna sommar!
Sen var det inget mer med det. Vi avslutade kvällen, tog ett glas på Zebra och gick sen hem och la oss.
Jag vet inte hur lång tid det gick... Kanske en vecka eller två... Men så hade jag en riktigt riktigt dålig dag!
Ni vet en sån där dag när sminket rinner extra mycket i värmen, ljudutrustnigen fuckar upp sig, koreografin är som bortblåst i huvudet och man blandar ihop holländska och tyska.
Halvt död och på dåligt humör stupar jag i säng och bestämmer mig för att sos-sms:a någon jag tycker om för att muntra upp mig.
Så jag skriver helt enkelt: The first person to get me to laugh will get a price!
Och tror att jag skickar det till en av mina bästa killkompisar på Mallorca.
Dessvärre så har jag lyckats skicka det till honom! Filmaren alltså!
Tillbaka får jag skämtet om traktorn. Sen ringer telefonen.
Gissa hur många gånger jag svor innan jag svarade! Pinsamt!
Men svarade gjorde jag iaf.
Han frågade om jag skrattade än, och vad kunde jag annat göra!?
Så frågade han om priset... Helt ställd frågade jag vad han ville ha.
Svaret blev: En date.
Jag skrattade ännu mer! Men sen tänkte jag; Varför inte!?
Så vi bestämde att han skulle hämta upp mig efter jobbet två dagar senare.
Denna tid och datum blev ändrat tre gånger innan vi faktiskt sågs. Dels pga avhoppade medlemmar i Fake That (dom hade en fist fight samma kväll som vi först träffades...) men även pga att jag fick jobba över osv.
Men så var kvällen äntligen där.
Jag vet inte varför, men jag var grymt nervös!
Visste inte vart vi skulle eller vad vi skulle göra egentligen så det var ganska svårt att bestämma sig för vad man skulle ha på sig...
Tillslut bestämde jag mig iaf för högklackade sandaler och klänning.
Tur var väl det! För när han kommer (charmigare än vad jag mindes..) så berättar han att vi ska på modevisning och cocktailparty på en av de hetaste restaurangerna på Ibiza.
Paniken återkom! Kul att gå på en dejt omgiven av modeller!!
Men den höll inte i sig länge... Så fort vi hade satt oss i bilen började vi skratta. Och det höll i sig ända tills vi återvände till min lägenhet vid fem på morgonen efter...
Jag önskar att jag kunde säg att vi kysstes vid dörren och han sa att han skulle ringa mig...
Men så oskyldigt var det inte...
En fantastisk kväll avslutades med fantastisk sex och efter ett par timmar vaknade jag upp på en sjukt söt killes arm.
Då återstod bara att sparka ut honom eftersom att jag redan var på väg att bli sen till jobbet!
Efter det spenderade vi all gemensam ledig tid tillsammans. Han bytte lediga dagar och jag tokstressade från jobbet.
Jag blev kär, inte bara i honom utan även i Ibiza, som vi utforskade till max.
Dock visste vi att han en och en halv månad efter att vi hade träffats skulle åka tillbaka till London. Underbart skulle bli kort.
Vad vi inte räknat med dock var att jag skulle bli förflyttad tillbaka till Mallorca efter bara en månad...
Trots att det gått så kort tid så var det sjukt jobbigt att åka. Han vinkade av mig i hamnen och jag grät floder (känslomänniska som jag är...)
Det vi dock visste var att jag efter avslutad säsong faktiskt hade planerat att flytta till London.
Och det var bara två och en halv månad kvar tills dess.
Naturligtvis skulle vi ses igen då!
No strings! Kram, hej, ha det bra!
Och telefonsamtal hela nätterna...
Efter en månad på Mallorca står T i entrén på mitt hotell.
En vecka av lycka följer.
Sen är det dags för honom att åka och jobba i Scotland.
Ännu mer telefonsamtal.
Säsongen tar slut.
Jag flyger hem till Sverige. Han är i London.
Jag flyttar till London. Han är på besök hemma på Nord Irland.
Jag är kvar i London. Han blir kallad på jobb på Nordsjön.
Jag åker hem till Sverige. Han åker hem till London.
Kort sagt så har vi inte varit på samma ställe under en längre period sedan dess.
Vi kom ganska snabbt fram till att det hela inte kommer funka. Eller jag gjorde det.
Han ville inte hålla med först, men efter diskussioner och dividerande så insåg vi väl båda att vi just nu är för fokuserade på våra egna liv. Vilket i sig inte är fel!
Trots detta så hoppas jag att vi någon gång i framtiden kanske kan befinna oss på samma plats på jorden under så pass lång tid att vi faktiskt kan se om det finns någonting kvar mellan oss.
Han är en av de finaste, sjukaste, roligaste, sötaste, ambitiösaste, duktigaste, smartaste människor jag någonsin träffat. Och än idag, två år senare, får han fjärilar att flyga runt i min mage.
Anekdot 2.
Jag tänket spara de inblandade lite i det här inlägget så det kan bli lite kryptiskt...
Men nu tänkte jag iaf berätta om första och enda gången jag fått en riktig blåtira!
Det var under en av mina restaurangperioder, dvs jag jobbade som servitris.
Och som de flesta som jobbar inom restaurang vet så brukar man kanske festa till det lite på söndagar.
Just den här söndagen som det handlar om var det lite speciellt för det var restaurangfest för alla krogar i omnejd.
Allt var mycket trevligt, även fast det kanske var lite lite folk.
Vi drack massa alkoholhaltiga drycker, vi dansade och umgicks.
Och jag vet inte varför, men jag fick för mig att det var en superbra idé att ha hångelterapi med en av mina kollegor.
Som tur var så var han av samma åsikt!
Så vi hånglade på där... Och helt plötsligt så började alla gå hem...
Eller iaf ut från lokalen i fråga.
Så vi bestämde oss för att bege oss vi med.
Utanför var det kalabalik, men vi blev inputtade i en taxi och åkte hem till mig.
Det var vinter, det var hallt och kallt och jag var jättefull.
Verkligen superfull!!
Så när vi kliver ur taxin så känns det som en grymt bra idé att springa till dörren och låsa upp den.
Men på något vänster så lyckas jag springa in i väggen brevid dörren istället...
Jag kreverar i ett skrattanfall och sätter mig på backen, varpå min följeslagare slår sig ner brevid mig.
Minnet är ju lite suddigt nu, men har för mig att vi lyckades slå i huvudena båda två när vi ska resa på oss och försöka ta oss in...
Som sagt... Det är lite suddigt därefter...
Men morgonen därpå vaknar jag iaf av att han är helt stressad!
Han skulle ju jobba! Damn! Försenad!
Upp och iväg och fram och tillbaka.
Jag ligger kvar i sängen.
Till saken hör att jag precis hade flyttat in med min kombo och det var grejer och kläder överallt...
Sen kommer han tillbaka och lägger sig!
Då har han sjukanmält sig för att han hade spenderat en halvtimme på att försöka hitta sina skor utan att lyckas och nu gav han upp!
Vi sov lite till och sen vaknar han och inser att han måste tvätta och springer iväg, efter att äntligen ha hittat skorna, som ett skott!
Jag fortsätter sova en stund innan jag går ut för att kolla hur min kombo mår.
Det första hon frågar när hon ser mig är; Var han hårdhänt?
Jag fattade ingenting! Inte innan jag gick in i badrummet och såg mig själv i spegelen!
En stor fet blåtira hade jag lyckats få! Svullen och över heeela ögat!
Enda förklaringen jag hade var väggen och den lät ju minst sagt tveksam - fast den var sann!
Det kombon sen berättar, och som gör denna historia lite rolig, är att när vi hade åkt iväg kvällen innan så hade alla andra restauranger hamnat i storbråk med varann.
Varenda en av mina kollegor som var där slogs.
Och jag var den enda som kom till jobbet med synliga skador...!
En av de två enda som faktiskt inte var med och slogs!
Gissa om jag fick utstå gliringar och dåliga skämt för ganska lång tid framöver...
Men nu tänkte jag iaf berätta om första och enda gången jag fått en riktig blåtira!
Det var under en av mina restaurangperioder, dvs jag jobbade som servitris.
Och som de flesta som jobbar inom restaurang vet så brukar man kanske festa till det lite på söndagar.
Just den här söndagen som det handlar om var det lite speciellt för det var restaurangfest för alla krogar i omnejd.
Allt var mycket trevligt, även fast det kanske var lite lite folk.
Vi drack massa alkoholhaltiga drycker, vi dansade och umgicks.
Och jag vet inte varför, men jag fick för mig att det var en superbra idé att ha hångelterapi med en av mina kollegor.
Som tur var så var han av samma åsikt!
Så vi hånglade på där... Och helt plötsligt så började alla gå hem...
Eller iaf ut från lokalen i fråga.
Så vi bestämde oss för att bege oss vi med.
Utanför var det kalabalik, men vi blev inputtade i en taxi och åkte hem till mig.
Det var vinter, det var hallt och kallt och jag var jättefull.
Verkligen superfull!!
Så när vi kliver ur taxin så känns det som en grymt bra idé att springa till dörren och låsa upp den.
Men på något vänster så lyckas jag springa in i väggen brevid dörren istället...
Jag kreverar i ett skrattanfall och sätter mig på backen, varpå min följeslagare slår sig ner brevid mig.
Minnet är ju lite suddigt nu, men har för mig att vi lyckades slå i huvudena båda två när vi ska resa på oss och försöka ta oss in...
Som sagt... Det är lite suddigt därefter...
Men morgonen därpå vaknar jag iaf av att han är helt stressad!
Han skulle ju jobba! Damn! Försenad!
Upp och iväg och fram och tillbaka.
Jag ligger kvar i sängen.
Till saken hör att jag precis hade flyttat in med min kombo och det var grejer och kläder överallt...
Sen kommer han tillbaka och lägger sig!
Då har han sjukanmält sig för att han hade spenderat en halvtimme på att försöka hitta sina skor utan att lyckas och nu gav han upp!
Vi sov lite till och sen vaknar han och inser att han måste tvätta och springer iväg, efter att äntligen ha hittat skorna, som ett skott!
Jag fortsätter sova en stund innan jag går ut för att kolla hur min kombo mår.
Det första hon frågar när hon ser mig är; Var han hårdhänt?
Jag fattade ingenting! Inte innan jag gick in i badrummet och såg mig själv i spegelen!
En stor fet blåtira hade jag lyckats få! Svullen och över heeela ögat!
Enda förklaringen jag hade var väggen och den lät ju minst sagt tveksam - fast den var sann!
Det kombon sen berättar, och som gör denna historia lite rolig, är att när vi hade åkt iväg kvällen innan så hade alla andra restauranger hamnat i storbråk med varann.
Varenda en av mina kollegor som var där slogs.
Och jag var den enda som kom till jobbet med synliga skador...!
En av de två enda som faktiskt inte var med och slogs!
Gissa om jag fick utstå gliringar och dåliga skämt för ganska lång tid framöver...
Anekdot 1.
Ja, något som mina kollegor brukar skratta högt åt är alla mina historier... Eller inte historier kanske, för dom är ju alla sanna... Men upplevelser...
Så jag tänkte att jag med jämna mellanrum kunde dela med mig av dessa...
De kommer garanterat inte komma i någon form av ordning, utan snarare när jag kommer på och minns saker själv.
Det första jag tänkte berätta om är när jag och min kära vän N skulle flytta till London tillsammans.
Allt började redan i april, det aktuella året, då vi började jobba för samma företag på Mallorca. Vi fann varann ganska direkt och startade en tradition att gå ut och äta middag tillsammans på lördagskvällarna. Ett gott glas vin, blodigt kött och trevliga samtal var ett måste.
Redan under kursen vi hade bestämde vi oss för att när säsongen var slut så skulle vi flytta till London tillsammans. Det var något vi båda pratat om och tänkt på länge, och nu blev vi dessutom erbjudna jobb när tiden var inne.
Allt va frid och fröjd och vi var exalterade över vårt beslut.
Dock hade vi en hel sommar framför oss, så planerandet tog inte direkt fart på en gång.
Under sommaren hände det massor av intressanta saker. Jag var bland annat på Ibiza i perioder och hon träffade en spanjor och kärade ner sig.
I slutet av säsongen befann vi oss iaf i Palma Nova och Cala Viñas och kunde träffas ganska regelbundet igen. Vi började lite sporadiskt titta efter boende på nätet och fantiserade ihop alla roliga människor vi skulle få träffa.
Men mycket mer var det inte.
Sen var säsongen över.
Vi åkte hem.
Vi ringde varann i panik och sa; VAD HÄNDE MED LONDON!?
Nej, detta fick inte hända! Vi skulle ju dit!
N tog första bästa buss hit (Hon bodde mitt ute i obygden långt härifrån), vi gjorde chokladsås, köpte Mangoistan och satte oss ner för att tänka igenom det hela.
Vi ville åka fort! Helst igår!
Så vi bokade biljetter direkt och sen insåg vi att vi inte hade någonstans att bo än.
"Asch, det är lättare när vi kommer dit!"
Fast ingen av oss ville lägga ut multum på hotell heller, så vi kollade vandrarhem till att börja med.
Det fanns i princip inga som låg som vi ville och som verkade prisvärda.
Då kom jag på en sida som mitt ex hade pratat om!
www.couchsurfing.com
Det är som ett kontaktnät över hela världen, där människor annonserar ut att man kan komma och sova på deras soffor!
Fantastiskt bra!
Vi blev medlemmar och letade upp människor i London. Skrev mail och frågade om vi var välkomna!
Ett av de första svaren vi fick var från Jonathan Green.
Han är egentligen amerikan, men bor i London med en vän.
På papper verkade han fenomenalt trevlig och bra!
Hans enda krav var att vi skulle följa med till klubben han jobbade på eftersom att han jobbade hela kvällen.
Fine för oss! Ingen har väl dött av en kväll ute på stan tänkte vi!
Så så blev det!
Med stora väskor träffade vi honom på världens kanske mest random ställe inne i ett köpcentrum.
Vi hade då varit uppe sedan fyra på morgonen och klockan var ungefär fem på eftermiddagen.
Lite slitna, men vid gott mod.
Jonathan dock... Han var inte vid gott mod!
Han var en av de tjurigaste människorna jag någonsin träffat och sammanlagt under hela vår vistelse så kan jag nog räkna alla meningar vi utbytte på mina två händer!
Vi följde iaf med honom hem, träffade Alister, hans vän (som var sjukt trevlig!) och tja, satt.
Han gick och la sig. Utan att tala om för oss vad vi skulle göra eller var vi skulle ta vägen!
Sen helt plötsligt skulle vi gå!
Fort som fan blev det att piffa lite och sen i princip springa till, vad han påstod, var Londons hetaste nattklubb.
Jag kommer inte ihåg vad den hette. Men jag kommer ihåg att jag hade fruktansvärt tråkigt.
Så tråkigt att jag ringde min gamla vän Zack, som också bor i London, och frågade vad han gjorde.
Han var praktiskt nog ute med två vänner så vi bestämde oss för att åka och träffa dem.
Jonathan kunde inte bry sig mindre, men vi skulle iaf höras senare under natten för att sluta upp så vi kom in ect.
Att återse Zack var fantastiskt roligt! En av världens drygaste och underbaraste människor! All kärlek!
Naturligtvis följde vi med honom hem och tänkte att väskor ect får vi ta hand om imorgon.
Morgonen efter bestämde vi oss för att nu måste vi ta tag i det här! Vi KAN inte stanna hos Jonathan för då dör vi nog (han kanske skulle förgifta oss eller nåt...).
Och trots att Zack sa att vi kunde stanna där så kändes det lite fel. Nu i efterhand får jag erkänna att jag inte riktigt förstår varför.... Men då var det helt uppenbart!
Jaja, vi begav oss iväg för att få tag på Jonathan, men han jobbade och vi skulle inte få våra väskor förren på kvällen.
Jaha, där stod man i gårdagens festutstyrsel och såg dum ut i dagen-efter-smink.
Blev att shoppa lite stora hoodies och sen slog vi oss ner på ett internetcafé för att hitta en ny människa att surfa hos (ja, vi tyckte fortfarande att det verkade vara en bra idé...)
Så många mail och samtal som vi ringde och skickade den dan...
Inga svar fick vi direkt. Paniken växte.
Vi hämtade upp våra väskor på kvällskvisten och efter ännu nån timme på ett café bestämde vis oss för att det nog var värt att sova på hotell iaf en natt...
Så vi hittade ett i närheten och precis när vi checkat in får vi svar från Edward de Bosdari!
Vi är välkomna hem till honom i Bethnal Green dagen efter. Glöm inte ananasen!
Så glada och nöjda somnar vi i mjuka fina sängar och är nöjda med livet.
Dagen efter packar vi ihop och åker mot Edward.
Vi träffar honom vid en bro och han är riktigt trevlig! Vi andas ut!
Han hjälper oss med väskorna och berättar att han jobbar med att sälja träd.
Jaja, nån måste ju göra det också.
Vi kommer in i ett hyreshus som ser riktigt slitet ut... Då menar jag riktigt slitet. Trasiga rutor och... Ja...
Det går inte ens att beskriva.
Det var smutsigt, äckligt och såg ut som ett ställe där ingen skulle betala för att bo.
Och det visade det sig att dom inte gjorde heller.
Nej, Edward och hans två vänner bodde i en squat! Dom var alltså husockupanter!
Förutom oss så var där ett polskt par som skulle surfa.
Alla var supertrevliga, om än väldigt speciella.
Det fanns ingen soffa, men madrasser på golvet, varmvattnet var trasigt - men det låg ett badhus nästan brevid, det var mögel i taket och dörrar och fönster var inte täta så det blåste och blev fuktigt på natten.
Men! Edward gjorde hommus, vi drack billigt rödvin, honugsvodka från Poland och naturligtvis lite ananas på det!
Det kom över en kille från Israel och umgicks och han hade med sig morötter och marmite.
Som ni hör var det hela ganska makabert, men på det hela taget väldigt trevligt.
Vi stannade i två nätter...
Sen hade jag intalat mig att vi skulle dö pga allt mögel i taket och vi letade upp ett äckligt billigt indiskt hotell i Victoria.
Edward kramade oss alldeles för länge när vi åkte, men minnena finns alltid kvar...
Väl i Victoria så började allt nysta upp sig. Vi började jobba båda två och efter bara en vecka hade vi hittat ett fast boende.
Indierna önskade oss all lycka och bad oss komma tillbaka och hälsa på.
Tyvärr har det inte riktigt funnits tid för det än...
Det, gott folk, är historien om när jag och N först kom till London.
Så jag tänkte att jag med jämna mellanrum kunde dela med mig av dessa...
De kommer garanterat inte komma i någon form av ordning, utan snarare när jag kommer på och minns saker själv.
Det första jag tänkte berätta om är när jag och min kära vän N skulle flytta till London tillsammans.
Allt började redan i april, det aktuella året, då vi började jobba för samma företag på Mallorca. Vi fann varann ganska direkt och startade en tradition att gå ut och äta middag tillsammans på lördagskvällarna. Ett gott glas vin, blodigt kött och trevliga samtal var ett måste.
Redan under kursen vi hade bestämde vi oss för att när säsongen var slut så skulle vi flytta till London tillsammans. Det var något vi båda pratat om och tänkt på länge, och nu blev vi dessutom erbjudna jobb när tiden var inne.
Allt va frid och fröjd och vi var exalterade över vårt beslut.
Dock hade vi en hel sommar framför oss, så planerandet tog inte direkt fart på en gång.
Under sommaren hände det massor av intressanta saker. Jag var bland annat på Ibiza i perioder och hon träffade en spanjor och kärade ner sig.
I slutet av säsongen befann vi oss iaf i Palma Nova och Cala Viñas och kunde träffas ganska regelbundet igen. Vi började lite sporadiskt titta efter boende på nätet och fantiserade ihop alla roliga människor vi skulle få träffa.
Men mycket mer var det inte.
Sen var säsongen över.
Vi åkte hem.
Vi ringde varann i panik och sa; VAD HÄNDE MED LONDON!?
Nej, detta fick inte hända! Vi skulle ju dit!
N tog första bästa buss hit (Hon bodde mitt ute i obygden långt härifrån), vi gjorde chokladsås, köpte Mangoistan och satte oss ner för att tänka igenom det hela.
Vi ville åka fort! Helst igår!
Så vi bokade biljetter direkt och sen insåg vi att vi inte hade någonstans att bo än.
"Asch, det är lättare när vi kommer dit!"
Fast ingen av oss ville lägga ut multum på hotell heller, så vi kollade vandrarhem till att börja med.
Det fanns i princip inga som låg som vi ville och som verkade prisvärda.
Då kom jag på en sida som mitt ex hade pratat om!
www.couchsurfing.com
Det är som ett kontaktnät över hela världen, där människor annonserar ut att man kan komma och sova på deras soffor!
Fantastiskt bra!
Vi blev medlemmar och letade upp människor i London. Skrev mail och frågade om vi var välkomna!
Ett av de första svaren vi fick var från Jonathan Green.
Han är egentligen amerikan, men bor i London med en vän.
På papper verkade han fenomenalt trevlig och bra!
Hans enda krav var att vi skulle följa med till klubben han jobbade på eftersom att han jobbade hela kvällen.
Fine för oss! Ingen har väl dött av en kväll ute på stan tänkte vi!
Så så blev det!
Med stora väskor träffade vi honom på världens kanske mest random ställe inne i ett köpcentrum.
Vi hade då varit uppe sedan fyra på morgonen och klockan var ungefär fem på eftermiddagen.
Lite slitna, men vid gott mod.
Jonathan dock... Han var inte vid gott mod!
Han var en av de tjurigaste människorna jag någonsin träffat och sammanlagt under hela vår vistelse så kan jag nog räkna alla meningar vi utbytte på mina två händer!
Vi följde iaf med honom hem, träffade Alister, hans vän (som var sjukt trevlig!) och tja, satt.
Han gick och la sig. Utan att tala om för oss vad vi skulle göra eller var vi skulle ta vägen!
Sen helt plötsligt skulle vi gå!
Fort som fan blev det att piffa lite och sen i princip springa till, vad han påstod, var Londons hetaste nattklubb.
Jag kommer inte ihåg vad den hette. Men jag kommer ihåg att jag hade fruktansvärt tråkigt.
Så tråkigt att jag ringde min gamla vän Zack, som också bor i London, och frågade vad han gjorde.
Han var praktiskt nog ute med två vänner så vi bestämde oss för att åka och träffa dem.
Jonathan kunde inte bry sig mindre, men vi skulle iaf höras senare under natten för att sluta upp så vi kom in ect.
Att återse Zack var fantastiskt roligt! En av världens drygaste och underbaraste människor! All kärlek!
Naturligtvis följde vi med honom hem och tänkte att väskor ect får vi ta hand om imorgon.
Morgonen efter bestämde vi oss för att nu måste vi ta tag i det här! Vi KAN inte stanna hos Jonathan för då dör vi nog (han kanske skulle förgifta oss eller nåt...).
Och trots att Zack sa att vi kunde stanna där så kändes det lite fel. Nu i efterhand får jag erkänna att jag inte riktigt förstår varför.... Men då var det helt uppenbart!
Jaja, vi begav oss iväg för att få tag på Jonathan, men han jobbade och vi skulle inte få våra väskor förren på kvällen.
Jaha, där stod man i gårdagens festutstyrsel och såg dum ut i dagen-efter-smink.
Blev att shoppa lite stora hoodies och sen slog vi oss ner på ett internetcafé för att hitta en ny människa att surfa hos (ja, vi tyckte fortfarande att det verkade vara en bra idé...)
Så många mail och samtal som vi ringde och skickade den dan...
Inga svar fick vi direkt. Paniken växte.
Vi hämtade upp våra väskor på kvällskvisten och efter ännu nån timme på ett café bestämde vis oss för att det nog var värt att sova på hotell iaf en natt...
Så vi hittade ett i närheten och precis när vi checkat in får vi svar från Edward de Bosdari!
Vi är välkomna hem till honom i Bethnal Green dagen efter. Glöm inte ananasen!
Så glada och nöjda somnar vi i mjuka fina sängar och är nöjda med livet.
Dagen efter packar vi ihop och åker mot Edward.
Vi träffar honom vid en bro och han är riktigt trevlig! Vi andas ut!
Han hjälper oss med väskorna och berättar att han jobbar med att sälja träd.
Jaja, nån måste ju göra det också.
Vi kommer in i ett hyreshus som ser riktigt slitet ut... Då menar jag riktigt slitet. Trasiga rutor och... Ja...
Det går inte ens att beskriva.
Det var smutsigt, äckligt och såg ut som ett ställe där ingen skulle betala för att bo.
Och det visade det sig att dom inte gjorde heller.
Nej, Edward och hans två vänner bodde i en squat! Dom var alltså husockupanter!
Förutom oss så var där ett polskt par som skulle surfa.
Alla var supertrevliga, om än väldigt speciella.
Det fanns ingen soffa, men madrasser på golvet, varmvattnet var trasigt - men det låg ett badhus nästan brevid, det var mögel i taket och dörrar och fönster var inte täta så det blåste och blev fuktigt på natten.
Men! Edward gjorde hommus, vi drack billigt rödvin, honugsvodka från Poland och naturligtvis lite ananas på det!
Det kom över en kille från Israel och umgicks och han hade med sig morötter och marmite.
Som ni hör var det hela ganska makabert, men på det hela taget väldigt trevligt.
Vi stannade i två nätter...
Sen hade jag intalat mig att vi skulle dö pga allt mögel i taket och vi letade upp ett äckligt billigt indiskt hotell i Victoria.
Edward kramade oss alldeles för länge när vi åkte, men minnena finns alltid kvar...
Väl i Victoria så började allt nysta upp sig. Vi började jobba båda två och efter bara en vecka hade vi hittat ett fast boende.
Indierna önskade oss all lycka och bad oss komma tillbaka och hälsa på.
Tyvärr har det inte riktigt funnits tid för det än...
Det, gott folk, är historien om när jag och N först kom till London.
