Lantisen på Stureplan

Ja, något som mina kollegor brukar skratta högt åt är alla mina historier... Eller inte historier kanske, för dom är ju alla sanna... Men upplevelser...

Så jag tänkte att jag med jämna mellanrum kunde dela med mig av dessa...
De kommer garanterat inte komma i någon form av ordning, utan snarare när jag kommer på och minns saker själv.

Det första jag tänkte berätta om är när jag och min kära vän N skulle flytta till London tillsammans.

Allt började redan i april, det aktuella året, då vi började jobba för samma företag på Mallorca. Vi fann varann ganska direkt och startade en tradition att gå ut och äta middag tillsammans på lördagskvällarna. Ett gott glas vin, blodigt kött och trevliga samtal var ett måste.
Redan under kursen vi hade bestämde vi oss för att när säsongen var slut så skulle vi flytta till London tillsammans. Det var något vi båda pratat om och tänkt på länge, och nu blev vi dessutom erbjudna jobb när tiden var inne.
Allt va frid och fröjd och vi var exalterade över vårt beslut.
Dock hade vi en hel sommar framför oss, så planerandet tog inte direkt fart på en gång.

Under sommaren hände det massor av intressanta saker. Jag var bland annat på Ibiza i perioder och hon träffade en spanjor och kärade ner sig.

I slutet av säsongen befann vi oss iaf i Palma Nova och Cala Viñas och kunde träffas ganska regelbundet igen. Vi började lite sporadiskt titta efter boende på nätet och fantiserade ihop alla roliga människor vi skulle få träffa.
Men mycket mer var det inte.

Sen var säsongen över.

Vi åkte hem.

Vi ringde varann i panik och sa; VAD HÄNDE MED LONDON!?

Nej, detta fick inte hända! Vi skulle ju dit!
N tog första bästa buss hit (Hon bodde mitt ute i obygden långt härifrån), vi gjorde chokladsås, köpte Mangoistan och satte oss ner för att tänka igenom det hela.

Vi ville åka fort! Helst igår!
Så vi bokade biljetter direkt och sen insåg vi att vi inte hade någonstans att bo än.

"Asch, det är lättare när vi kommer dit!"

Fast ingen av oss ville lägga ut multum på hotell heller, så vi kollade vandrarhem till att börja med.
Det fanns i princip inga som låg som vi ville och som verkade prisvärda.
Då kom jag på en sida som mitt ex hade pratat om!

www.couchsurfing.com

Det är som ett kontaktnät över hela världen, där människor annonserar ut att man kan komma och sova på deras soffor!
Fantastiskt bra!
Vi blev medlemmar och letade upp människor i London. Skrev mail och frågade om vi var välkomna!

Ett av de första svaren vi fick var från Jonathan Green.
Han är egentligen amerikan, men bor i London med en vän.
På papper verkade han fenomenalt trevlig och bra!
Hans enda krav var att vi skulle följa med till klubben han jobbade på eftersom att han jobbade hela kvällen.
Fine för oss! Ingen har väl dött av en kväll ute på stan tänkte vi!

Så så blev det!

Med stora väskor träffade vi honom på världens kanske mest random ställe inne i ett köpcentrum.
Vi hade då varit uppe sedan fyra på morgonen och klockan var ungefär fem på eftermiddagen.
Lite slitna, men vid gott mod.

Jonathan dock... Han var inte vid gott mod!
Han var en av de tjurigaste människorna jag någonsin träffat och sammanlagt under hela vår vistelse så kan jag nog räkna alla meningar vi utbytte på mina två händer!

Vi följde iaf med honom hem, träffade Alister, hans vän (som var sjukt trevlig!) och tja, satt.
Han gick och la sig. Utan att tala om för oss vad vi skulle göra eller var vi skulle ta vägen!
Sen helt plötsligt skulle vi gå!
Fort som fan blev det att piffa lite och sen i princip springa till, vad han påstod, var Londons hetaste nattklubb.
Jag kommer inte ihåg vad den hette. Men jag kommer ihåg att jag hade fruktansvärt tråkigt.

Så tråkigt att jag ringde min gamla vän Zack, som också bor i London, och frågade vad han gjorde.
Han var praktiskt nog ute med två vänner så vi bestämde oss för att åka och träffa dem.
Jonathan kunde inte bry sig mindre, men vi skulle iaf höras senare under natten för att sluta upp så vi kom in ect.

Att återse Zack var fantastiskt roligt! En av världens drygaste och underbaraste människor! All kärlek!
Naturligtvis följde vi med honom hem och tänkte att väskor ect får vi ta hand om imorgon.

Morgonen efter bestämde vi oss för att nu måste vi ta tag i det här! Vi KAN inte stanna hos Jonathan för då dör vi nog (han kanske skulle förgifta oss eller nåt...).
Och trots att Zack sa att vi kunde stanna där så kändes det lite fel. Nu i efterhand får jag erkänna att jag inte riktigt förstår varför.... Men då var det helt uppenbart!

Jaja, vi begav oss iväg för att få tag på Jonathan, men han jobbade och vi skulle inte få våra väskor förren på kvällen.
Jaha, där stod man i gårdagens festutstyrsel och såg dum ut i dagen-efter-smink.

Blev att shoppa lite stora hoodies och sen slog vi oss ner på ett internetcafé för att hitta en ny människa att surfa hos (ja, vi tyckte fortfarande att det verkade vara en bra idé...)

Så många mail och samtal som vi ringde och skickade den dan...
Inga svar fick vi direkt. Paniken växte.

Vi hämtade upp våra väskor på kvällskvisten och efter ännu nån timme på ett café bestämde vis oss för att det nog var värt att sova på hotell iaf en natt...

Så vi hittade ett i närheten och precis när vi checkat in får vi svar från Edward de Bosdari!
Vi är välkomna hem till honom i Bethnal Green dagen efter. Glöm inte ananasen!

Så glada och nöjda somnar vi i mjuka fina sängar och är nöjda med livet.

Dagen efter packar vi ihop och åker mot Edward.
Vi träffar honom vid en bro och han är riktigt trevlig! Vi andas ut!
Han hjälper oss med väskorna och berättar att han jobbar med att sälja träd.
Jaja, nån måste ju göra det också.

Vi kommer in i ett hyreshus som ser riktigt slitet ut... Då menar jag riktigt slitet. Trasiga rutor och... Ja...
Det går inte ens att beskriva.
Det var smutsigt, äckligt och såg ut som ett ställe där ingen skulle betala för att bo.
Och det visade det sig att dom inte gjorde heller.
Nej, Edward och hans två vänner bodde i en squat! Dom var alltså husockupanter!

Förutom oss så var där ett polskt par som skulle surfa.
Alla var supertrevliga, om än väldigt speciella.

Det fanns ingen soffa, men madrasser på golvet, varmvattnet var trasigt - men det låg ett badhus nästan brevid, det var mögel i taket och dörrar och fönster var inte täta så det blåste och blev fuktigt på natten.

Men! Edward gjorde hommus, vi drack billigt rödvin, honugsvodka från Poland och naturligtvis lite ananas på det!
Det kom över en kille från Israel och umgicks och han hade med sig morötter och marmite.
Som ni hör var det hela ganska makabert, men på det hela taget väldigt trevligt.

Vi stannade i två nätter...
Sen hade jag intalat mig att vi skulle dö pga allt mögel i taket och vi letade upp ett äckligt billigt indiskt hotell i Victoria.

Edward kramade oss alldeles för länge när vi åkte, men minnena finns alltid kvar...

Väl i Victoria så började allt nysta upp sig. Vi började jobba båda två och efter bara en vecka hade vi hittat ett fast boende.
Indierna önskade oss all lycka och bad oss komma tillbaka och hälsa på.
Tyvärr har det inte riktigt funnits tid för det än...

Det, gott folk, är historien om när jag och N först kom till London.