Lantisen på Stureplan

Jag är hemskt ledsen att jag lagt ner så totalt nu över sommaren.
Men orken har varken funnits fysiskt eller psykiskt.
Jag har jobbat, jobbat och åter jobbat. Och när jag inte gjort det har jag njutit av sommarvärme, poolhäng, rosévin, familj och Sverige.
Jag är åter när jag är åter i Sthlm.
Nu är jag bara lantisen på landet och har adopterat pappas trasig jeans för att känna mig verkligt anpassad.
Till och med mina kollegor har skrattat åt mina klädval; men jag är på landet! Vem bryr sig!?

Just nu ligger jag hemma med stukad handled och funderar på hösten.
Sommaren går så fort... Snart är det dags igen...
Livet går fort.
Och jag blundar. Stänger in mig i jobb.
Man slipper tänka då.
Men det kanske är dags att försöka börja leva?
Komma på vad som är viktigt.

Var på bröllop igår. Min kusin (som jag är uppvuxen med) gifte sig. Hon har även två barn idag.
Börjar jag bli såå gammal!?
Träffade iaf släkt som varit mina närmsta, men som jag nu inte sett på fyra år.
Då inser man att man faktiskt förändrats lite...

Som vanligt är det så mycket känslor som spökar att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Men en sak är säker; Nu ska jag sluta, för det här var inte kalas för handleden...