För någon dag sen vaknade jag när klockan ringde, efter tre och en halv timmas sömn, och tänkte; Fy fan vad är det jag håller på med!?
Det var en konkret tanke, oftast annars brukar mina funderingar inte vara så konkreta, men dom rör sig på ungefär samma sätt.
Det handlar om hur jag lever mitt liv, mina val och allt som händer och har hänt.
Många av mina vänners liv börjar bli sådär riktigt stabila nu. Familj med barn, förlovningar, bröllop, välplanerade semestrar och egenägda boenden.
Och ibland kan jag bli så obeskrivligt avundsjuk på detta!
Men sen kommer insikten; Jag lever ju faktiskt ett liv som är mitt.
Än har jag inte nått alla mina mål, men allt jag gör just nu leder ju i slutändan dit.
Och jag har inte tråkigt, jag vantrivs inte och jag ångrar ingenting.
Man kan inte få allt. Man kan inte ha kakan och äta kakan. Man måste välja och man måste vara stolt över sina val.
Jag är stolt.

Fick reda på nu i veckan att mitt ex har förlovat sig. Ingenting som borde förvåna mig, dom har varit tillsammans i fyra år. Inte heller någonting som borde såra mig eftersom att jag kom över honom för ett bra tag sen.
Men ändå stack det lite i ögat att han "hann först". Jag som inte ens vill gifta mig! Hur tänker jag!?
Antar att det handlar om att ungdomsepoken är slut på riktigt nu.
Trots att jag och han inte har någon kontakt med varandra längre så var han en sån stor del av min ungdom.
Det var med honom jag lärde mig vad vardagskärlek faktiskt innebär. Det var vi som reste iväg tillsammans en längre tid för första gången. Det var med honom jag skaffade min första lägenhet, firade min första jul hemifrån, planerade min framtid och delade vardagen.
Jag tapetserade hans internatrum med post it's med texten "Jag älskar dig". Han skrev en bok till mig.
Han är mitt Öland, han är mitt Mallorca, han är mitt Jönköping.
Och trots att våran relation slutade så trassligt (FÖRLÅT!) så kommer minnena av vår tid tillsammans alltid finnas kvar med värme.
Han är min ungdom.
Och jag hoppas att det vi lärde varandra finns kvar inom honom och har hjälpt honom i hans nuvarande relation.

...Förra sommaren när jag slutade blogga?
Det har typ hänt igen... Fast tidigare i år.
Jag har suttit fast i flytt, skola, olika jobb, slutproduktioner, vänskapsförhållanden, andra förhållanden, projekt osv osv. Det har helt enkelt inte funnits ork att upprätthålla det här.
Jag kommer nog definitivt skriva nån gång i framtiden också, men har kommit fram till att Twitter nog passar mig bättre. Det går snabbare och man behöver inte skriva så många ord. :)
Så om ni söker på mitt förnamn följt av mitt efternamn på Twitter så kan ni följa mig mer regelbundet där.
Senaste veckan har jag i det forumet avhandlat ämnen som blommorna på slottet, magkänslan efter att ha åkt alldeles för många karuseller och min personliga ohype för midsommar. Bland annat.
Innan jag officiellt tar paus i mitt bloggande (officiellt som i tre månader efter att jag i själva verket slutade blogga...) så har jag några saker att säga...

1. Den här våren har jag träffat människor som berört och förändrat mitt liv på fler sätt än jag tror att dom är medvetna om och jag är så ofantligt tacksam för det. Tack fina ni!

2. Hösten kommer innebära förändringar av ganska stora slag och därför behöver energin den här sommaren ligga på planeringen av förändringen. Det kan liknas lite vid min egen version av att bli vuxen.

3. Världen är otroligt vacker och den ligger för allas våra fötter så snälla, ta för er av den!

och 4. Jag är ingen superwoman, men sen när blev "ge upp" ett alternativ?:)
All kärlek och ha nu en fantastisk sommar!

Trots att jag ägnade mesta delen av natten åt att vara stressad över att inte kunna sova så vaknade jag med ett leende imorse!
Grym dag i skolan med impro och nu är det PC som gäller! Åhh älskade PC! Som jag saknat er!
Känner mig faktiskt riktigt awesome! ;)

Imorse försov jag mig. Det var ingen som märkte det, för jag var i tid ändå men detta resulterade i att jag fick strunta i frukost. Min sämsta idé hittills!
Speciellt när detta kombinerades med ungefär fyra timmars sömn efter en skum kväll på PBTS. Väldigt skum. Och lång.
Det kändes ungefär som att jag gick runt med gladpack framför ögonen. Inget att rekommendera direkt.
Och med impro-vecka!
Hur kreativ blir man när man egentligen går i sömnen!? Första övningen där vi skulle sätta ihop ord blev för mig fylld av ord som antingen började eller slutade på Gris. Enkelspårigt? En aning kanske...

Så jag åkte faktiskt hem och sov en timme innan jobbet idag.
Kände mig som en gammal penisonär ungefär, men det är vad som krävs när man lever så här I guess.
Sen blev kvällen fantastisk! Ohh så fantastisk! Eller den blev iaf...

Jag och Irland träffade förresten en man på t-banan. Eller han träffade oss kan man säga.
Han är 86 år gammal och berättade precis vad som föll honom in om allt man kan tänka sig. Änkling var han också! Han var verkligen inte otrevlig eller så, bara sådär ovanligt social och utan gränser.
När han äntligen gick av så sa han att han skulle tänka på mig hela dagen för att jag såg så glad ut.
Score till mig som fortfarande kände det som att jag hade gladpack framför ögonen!
Nu borde jag sova, men har blivit kallad på audition och sitter för att försöka hitta rätt material. Svårt.

Imorgon är the international day of awesomeness! Det ni!

Jag visste att det var så! Jag bara visste! Så var det så! Och jag hade rätt! Och jag är glad! Och ni är söta! Fantalastiskt som en gammal bekant skulle säga!

Idag träffade jag världens kanske bästa människa! En människa som betytt otroligt mycket och kommer fortsätta betyda otroligt mycket för mig. Än så länge kan jag inte säga varför, men det handlar om lycka, val och mål. Och det är bra. :)

Kändes som att gå på moln i eftermiddags - hur ofta känner man det utanför scenen!? Inte ofta! Dags att ändra på sånt!

Nu måste jag tvångssova för det är fortsatt impro imorrn och det är faktiskt kul. Kul på riktigt!

Kan även berätta att jag var extremt snäll idag. Jag lånade ut min mobil på tunnelbanan.
Det var inte för ett akut samtal, men jag gjorde det ändå. Ett tag trodde jag dock att tjejen skulle klösa ögonen ur mig. Sen insåg både hon och jag att killen bara hört min telefonsvarare. Tur för mig!

Nu tvångssova var det!

Efter en helt fantastiskt tänkvärd och inspirerande inspirationskurs med Ulrika Karlsson begav jag mig ikväll (för ovanlighetens skull...) till Boulevardteatern för Impro med Tommy Körberg.
Som gammal äkta musikalare kan jag bara säga att jag älskar honom. Rösten, personligheten, flärden, allt!
Dessvärre gjorde han det svårt för improvisatörerna eftersom att han själv är en sådan eminent berättare.
Synd.
Något som var ännu mer synd var den otroligt dåliga "programledaren".
För er som inte varit på en sån här föreställning kan jag ju förklara hur det funkar så kanske ni förstår vad jag menar...
På scenen finns alltså en pianist som lägger stämningen, tre skådespelare/improvisatörer, en gäst och en programledare.
Ledaren ska intervjua gästen och så fort improvisatörerna hör något som triggar dom så hoppar dom upp och spelar en improviserad scen.
Förutom att gästen idag alltså var en allt för bra berättare så var ledaren allt för dålig på att intervjua.
Han ställde bara ledande och stängda frågor! Gissa hur många tystnader gästen fick täppa till själv!?!
Man riktigt kände hur förvånad och lite obehaglig till mods han (gästen) var i början. Sen insåg han att han var tvungen att köra sitt eget race och då blev det bra. Men inte pga ledaren! Som bara verkade starstrucked!
Pinsamt!

Imorgon ska jag träffa Energibomben, jobba, ha impro och fortsätta vara lycklig. Det ni!

Dåligt av mig, men jag missade min Glasskompis födelsedag! Grattis i efterskott Glassisen!!!!
Det värsta är nästan att jag inte ens reflekterade över att den var missad innan jag träffade Skövde idag... Illa.
Man kan ju dessutom undra varför jag började tänka på Glassisen när jag träffade Skövde. Dom har egentligen ingenting gemensamt, känner inte varann och kommer antagligen inte träffas om jag inte styr det. Men på något vis så påminner dom mig om varann.
Båda är otroligt smarta, lite geekiga, söta och har många åsikter om mycket.
Och båda är ganska olika mig, men ändå känns det både kul och inspirerande att träffa dom.

Nu har jag inte bloggat på jätte länge.
Den enda och enkla anledningen till det är att jag inte haft lust.
Jag skulle kunna skylla på en hel massa andra saker. Som att jag inte haft tid, jobbat, gått i skolan, levt, umgåtts med mina kära osv. Alla de anledningarna är också sanna, men inte riktigt riktigt den riktiga anledningen.

Jag är lite blasé just nu. Tror att jag väntar på våren.
Folk brukar va down i feburari, men jag var på topp så min blues kommer nog nu i mars. Ganska bra eftersom att det antagligen är enklare att se vårtecken den här månaden.
Som igår till exempel! När jag åkte hem vid tre på natten var det en plusgrad! Sex såna nätter till så är det vår på riktigt sen! Score säger jag!

Igår kom jag på mig själv med att gå på tunnelbanan innan någon hunnit gå av. Kände mig grymt rebellisk och bestämde mig för att aldrig mer vara så oförskämd. Jag menar, hur svårt kan det vara och göra dom där små sakerna för människor!? Vänta med att kliva på innan dom kliver av, inte sjunga med när tunnelbanemusikerna spelar, låta bli att lägga krokben med väskan av ren tristess. Nej, jag borde kunna klara mig utan sådant!

Har ni hört talas om det här att visualisera?
Det är typ det boken/filmen/konceptet "The Secret" innebär.
Jag VET att det funkar. Det behöver vi inte ens diskutera.
Men jag tänkte så här; för att få den ultimata utdelningen så kan vi väl visulialisera kollektivt!?
Och vad vill jag då komma fram till?
SOMMAR naturligtvis! Om alla tänker sig att nästa vecka kommer innebära... Tja, plus 15 grader och sol till en början (vi ska väl kanske inte utmana ödet...) så lär vi ju se något resultat iaf!
Så vad säger ni!? Är ni med mig!?
"For Sommaren" kan vi kalla kampanjen. Sprid den!!

Nu tänker ni; Jaha, hon fick Svensson-panik och flydde.
Men nej, det är inte vad som hänt.
Vad som hänt är skola, jobb, feber och sömn. Om vartannat i princip.

I fredags var det mim och feber innan jag tog mig till Djursholm och jobbade med feber.
Kom hem vid halv sex på lördagsmorgonen och var helt död.
Sov några timmar, sen jobbade jag på PBTS med feber innan jag död släppade mig hem vid ett.
Igår köade jag till Buttericks innan jag åkte på kollationering och press-fotografering för Trojkan Produktions nya projekt där jag är kostymör.
Hem för lite lunch/middag innan jag mötte Akrobaten för en skrattkväll på BB. Irland joinade oss också och det var trevligt men jag var död.
Idag hade vi röst med en ny fantastisk lärare, sen möte jag Leoj för att shoppa och laga lunch.
Trevligt och mysigt och sen hem för att äntligen kurera mig.
Nu har jag legat i sängen hela kvällen och kollat webtv. Slappt och skönt.
Somnar nog snart.
Mer om vad som hänt och vad som händer de närmsta veckorna följer inom kort.
När jag är frisk.

Ni vet när dagarna bara rullar på och allting är likadant hela tiden?
Sådär Svensson som folk verkar vilja ha det och bli lyckliga av?
Så känns det för mig just nu. Och jag får panik!
Avskyr när allt är samma hela tiden! Avskyr rutiner och slentrian!
Den här känslan får mig att vilja vara rebellisk och... tja, om jag ändå visste vad jag skulle göra för att övervinna den! Åhh jag vill inte ha Svensson-panik!!!

Varför lägger jag ner tid på att blogga idag av alla dagar!?
Dagen är helt tjockfull som det är!
Antar att det är för att försöka skjuta upp dock-skapandet... Är inspirerad men lite orolig för att det inte ska bli som jag vill.
Asch, bäst att bara gört! :) Nu! :)

Idag är en dag då jag har tålamod som en treåring ungefär.
Påbörjar något. Allt från tanke till handling. Och tröttnar innan jag ens kommit halvvägs in i resonemanget.

Ja, ni förstår vilket fantastiskt blogginlägg det här kommer bli...

Vi började vårat Objektteater-block idag, vilket visade sig betyda precis nästan exakt vad vi hade väntat oss.
Jag tror att jag kanske är ganska bra på det här och kände mig både stressad och ivrig, blandat med desorienterad och tanksprid.
Jag döpte mentalt mitt lakan till George the dog. Ja, för inte fan var det en apa! Det såg väl vem som helst att det var en hund!

Efter en lunch med Friskis begav jag mig hem för att byta om inför min "dejt" för kvällen. Dessvärre blev han tvungen att jobba och jag känner mig inte superpepp på att sitta och vara social på just det stället just idag.
Så, vad skulle göras istället?
Tankarna snurrade och snurrade innan jag insåg att det är helt ok att bara vara hemma.
Tja, ok, det beslutet togs kanske efter att jag funderat över resten av veckan... Onsdag, torsdag, lördag på PBTS, fredag på PC och sen möte med Razzle Dazzle-boysen på söndag.
Det ÄR helt ok att inte göra något idag.
Mycket med tanke på att jag redan bävar inför morgondagen och den är inte ens här en. Hur ska tiden räcka!? Vi får se helt enkelt. Ibland vinner man.

Vissa kanske inte tycker att det här är så stort, men för mig är det en helt amazing grej.
Idag vaknade jag och kände mig pigg! Det händer ju liksom inte!
Kanske beror det på att jag snittar på kanske 5 timmar sömn per natt, jobbar med något ganska fysiskt ansträngande, äter på sjukt ostrukturerade tider och dessutom är väldigt aktiv som person.
However så hände det idag och det gjorde att början på veckan kändes fantastisk.

Det var opera som gällde i skolan, och till och med det kändes kul! Då ni! ;)

Det började snöa när jag var på väg till jobbet, men det var så sjukt vackert ändå med solen och snön och träden och husen och allt!

Tunnelbanan gick i min tid! Dvs jag har inte väntat mer än 5 minuter en enda gång idag!

Jag kom in med en grym inställning till jobbet och lyckades nästan slå hål på ett skal som jag trott va så tjockt att inte ens en slägga skulle kunna bryta ner det.

Det enda negativa idag var mina blaha-gäster. Dom var inte otrevliga, men sjukt tråkiga allihop.
Men vad hade jag förväntat mig? Dagen då alla schjosar upp allting till skyarna. Klart att folk inte är glada. Förväntningarna kan nästan aldrig levas upp till.

Ja, för som ni vet så var det ju den där dagen igår. När man ska vara så kär att det gör ont i magen och det ska kännas som att man går runt i sirap, så sött ska det vara!
Jag är inte för den.
Jag är inte för Fars dag, Mors dag, Barnens dag, Menlösa barns dag, Kanelbullens dag ect ect.
De finns bara till för att man ska konsumera. Och det gör jag ändå.
Jag behöver inte en speciell dag för att tala om för alla jag tycker om hur mycket jag tycker om dom.
Jag gör det jämt. Varje dag.
Min pappa är världens bästa pappa varje dag, likaså min mamma. Dom vet att jag älskar dom. Punkt.

Men istället för att som alla andra brittra singlar tala om hur mycket jag föraktar dagen i fråga så tänkte jag totalignorera den.
Inte nämna den, inte tänka på den, inte tala om för någon att jag älskar dom.
Det var svårt. Överallt påminns man.
Plus att jag som sagt brukar tala om för mina nära och kära hur mycket dom betyder för mig dagligen.
Nu har jag en hel dags uppdämd kärlek inom mig som jag inte vet vart jag ska göra av... Hjälp!
Någon som vill bli ihjälkramad!?