Lantisen på Stureplan

Jag älskar att dansa.
När jag hör musik som tilltalar mig på ett eller annat sätt så vill min kropp automatiskt röra på sig.
Min förhoppning är att det är så för alla.

När det handlar om dansträning i en träningslokal i syfte att lära sig något, då är jag ganska allvarlig.
När det gäller att lära sig en rutin till något jobbuppdrag eller liknande, då är jag ganska allvarlig.
Men när det bara handlar om att gå ut och ha roligt med sina vänner, då är jag inte allvarlig.

Då handlar det ju bara om att lyssna, ha kul och interagera med människor man tycker om!
Jag struntar helt i om det är snyggt, diskret eller tilltalande för någon annan.
Vill jag imponera på någon får jag väl helt enkelt baka en kaka eller nåt!
Så för att sammanfatta det hela så är jag den på dansgolvet som utstrålar glädje, ler och inte ser någon annan än de som delar min glädje (oftast vänner...)

Min fråga är helt enkelt om det är ett helt unikt sätt att tänka?
Uppenbarligen måste det vara så för min reflektion från gårdagen är att det pågår någon sorts hemlig tävling på dansgolven i Sthlm som handlar om att den som ler minst vinner.
Jag kommer aldrig vinna den tävlingen...
Varför dansar ni om ni tycker att det är så tråkigt!?
Two-steppa hem och baka en kaka istället!