Lantisen på Stureplan

Ja, det känns som att det är dags att skriva om honom nu.
Dels för att han betyder en hel massa för mig och dels för att det kanske får honom att försvinna från mitt huvud ett tag.

Min pojkpoppojke är inte svensk. Han är inte ens här i Sverige atm.
Han har funnits i mitt liv i över fyra år nu och aldrig riktigt haft "a leading role" men alltid funnits där och till och med skapat en hel del problem för mig med jämna mellanrum.

Han är världens snällaste och finaste, men vill helst inte att man ska veta det.
Player är det allmäna epitetet. Men för mig har han alltid bara varit Pojkpopspojken.
Sig själv.

Fast oskyldigt har det inte alltid varit. Ibland riktigt naughty. Mmm riktigt.

Han är en av de få som följt med och mött mig på olika ställen i världen.

Under långa perioder har vi inte talats vid. Så känns det som igår när vi väl hörs.
Och det finns alltid en massa undertexter, humor och sexanspelningar.

Jag måste erkänna att jag tycker att han är fruktansvärt snygg!
Om vi både hade velat ha barn så hade dom blivit riktigt vackra.
Nu vill ingen av oss ha det, så det är ju bra.

Men! Varför vill jag skriva om honom nu? Varför hoppade han upp i hjärnan när han inte ens är i närheten?

Jag fick ett mail. Det första på länge.
Och det stod bara en mening.
Men den meningen betyder mer än flera hundra meningar tillsammans.
Och snart kommer han hit.
Till mig. För mig.

Men vad vill vi, Pojkpopspojken?