Så needy!
Jag känner mig så himla jobbig just nu! Men av erfarenhet så brukar saker lätta när man väl fått uttrycka det så nu tänker jag göra just det!
Hela mitt jag skriker just nu efter uppmärksamhet, kärlek, glädje och upplevelser.
Jag är inte nöjd med någonting av vad jag gör, tänker eller säger - det känns inte som att det är nog för någonting.
Och trots att jag känner det här skrikande behovet i mig själv så vill jag inte erkänna det.
Jag har ponerat att jag skulle erkänna det, men då kommer problemet att jag inte vet vad jag ska göra åt det.
Just för tillfället skulle jag kunna bli en grym stalker. Jag tror att det är percis så här dom känner. Kanske.
Men jag har inte ens någon att stalka! Jag är kräsen, krävande och mina krav är skyhöga.
Trots det längtar jag något otroligt efter att älskas och framför allt att älska.
Ska det vara så svårt? Det är inte så svårt på film. Där finns det så mycket kärlek att man tycker att det artificiella nästan borde bubbla över och bli riktigt.
Trots att det kanske verkar så av det jag skrivit här så handlar min inre känslostorm inte bara om tvåsamhet.
Det handlar om balans. Balans med mig själv, mitt liv, mina idéer, mitt tålamod, mitt jobb, min karriär, mina vänner.
En balans som jag inte har, som jag önskar mig, fruktar och längtar efter om vartannat.
Och hur fina vänner jag än har så vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig med det här problemet, för jag kan liksom inte ens erkänna att jag har det. Dessutom så känns det nästan som kritik mot dem och det är det verkligen inte.
Jävla komplexa huvud! Jag vill bara vara nöjd! Hur svårt ska det vara!?
Hela mitt jag skriker just nu efter uppmärksamhet, kärlek, glädje och upplevelser.
Jag är inte nöjd med någonting av vad jag gör, tänker eller säger - det känns inte som att det är nog för någonting.
Och trots att jag känner det här skrikande behovet i mig själv så vill jag inte erkänna det.
Jag har ponerat att jag skulle erkänna det, men då kommer problemet att jag inte vet vad jag ska göra åt det.
Just för tillfället skulle jag kunna bli en grym stalker. Jag tror att det är percis så här dom känner. Kanske.
Men jag har inte ens någon att stalka! Jag är kräsen, krävande och mina krav är skyhöga.
Trots det längtar jag något otroligt efter att älskas och framför allt att älska.
Ska det vara så svårt? Det är inte så svårt på film. Där finns det så mycket kärlek att man tycker att det artificiella nästan borde bubbla över och bli riktigt.
Trots att det kanske verkar så av det jag skrivit här så handlar min inre känslostorm inte bara om tvåsamhet.
Det handlar om balans. Balans med mig själv, mitt liv, mina idéer, mitt tålamod, mitt jobb, min karriär, mina vänner.
En balans som jag inte har, som jag önskar mig, fruktar och längtar efter om vartannat.
Och hur fina vänner jag än har så vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig med det här problemet, för jag kan liksom inte ens erkänna att jag har det. Dessutom så känns det nästan som kritik mot dem och det är det verkligen inte.
Jävla komplexa huvud! Jag vill bara vara nöjd! Hur svårt ska det vara!?
Kommentarer
Trackback
